Henoksboken och Gnosticismen
H e n o k s b o k e n
Kapitel 98, vers 12: "Veten, att I varden gifna i de rättfärdigas händer. De skola skära halsen af eder och döda eder och ej hava något
förbarmande med eder." Detta skriftställe visar tydligt att boken inte skall ingå i ”Canon” – Guds levande Ord. Henoksboken ingår i de gnostiska skrifterna
och kan därför aldrig likställas med Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter. Boken som skrevs 110 år före Jesu födelse är en visdomsbok som ibland
överensstämmer till viss del med NT:s undervisning om Jesus Kristus ( se t.ex. kap 46-53 ), men i exemplet ovan klart motsäger NT. De sista kristna
författare som refererade till den var kyrkofäderna Syncellus and Cedrenus i början av 800-talet.Det berodde i hög grad på bokens kontroversiella
beskrivningar av de fallna änglarnas natur och agerande - till exempel att de hade samlag med jordiska kvinnor, vilket ansågs både stötande och
omöjligt eftersom änglarna inte hade några könsliga attribut.
Flera av den Jesustroende församlingens mest inflytelserika personer och ledare fram till mitten av 200-talet uttalade sig dock i positiva
ordalag. Tatianus (110-172) refererade till Henoks bok, Irenaeus (115-185) gav boken en autenticitet i nivå med den mosaiska litteraturen,
och Clemens av Alexandria (150-220) citerade Henoks bok utan att ifrågasätta den. Tertullianus (160-230) påpekade att somliga inte accepterade
Henoks bok därför att den inte ingick i den hebreiska kanon (Gamla testamentet) men ansåg själv att författaren var "den gamle profeten Enok".
Origenes (186-255) och Lactantius (260-330) refererade till Enoks bok. även om den aldrig betraktats som Guds ord. Men i andra kristna församlingar
- särskilt de som låg geografiskt närmare den ursprungliga församlingen i Jerusalem - satte man desto större
värde på Henoks bok. Där utgick man från det faktum att Jesu egen bror och flera andra av de tidiga ledarna inom kyrkan citerade Enoks bok
och betraktade den som trovärdig, och den ingick i den gammaltestamentliga kanon, placerad efter Femte Mosebok. Så medan boken föll i glömska
i väst, fortsatte den kristna kyrkan i öst att kopiera och bevara den på samma sätt som alla de övriga gammaltestamentliga skrifterna.
I den etiopisk-ortodoxa kyrkan (som i dag med sina ca 25 miljoner medlemmar är världens näst största ortodoxt kristna kyrka) har den alltid
utgjort - och utgör fortfarande - en självklar del av bibeln. I Europa trodde man emellertid att Henoks bok var försvunnen för alltid. Det
enda man hade att tillgå var några ofullständiga översättningar till grekiska och latin. Upptäckten att boken i själva verket inte alls gått
förlorad, utan bevarats av den kristna kyrkan i öst, ledde till att den berömde skotske upptäcktsresanden James Bruce reste till Etiopien,
som då hette Abessinien. Där köpte han år 1768 tre exemplar av Henoks bok på det klassiska etiopiska litteraturspråket geez. När han några
år senare återvände till Europa kunde han överlämna ett "mycket vackert och praktfullt exemplar i stort kvartoformat" av Henoks bok till
biblioteket i Paris. Ett annat exemplar skänkte han genom biskopen av Carlisle, dr Douglass, till Oxforduniversitetets bibliotek. År 1821
publicerades den första engelska översättningen av ärkebiskop Richard Laurence som varit professor i hebreiska vid Oxforduniversitetet.
Den berömda R H Charles-utgåvan publicerades 1912. Under de följande åren hittades flera delar av den grekiska texten, bland annat ett
stort grekiskt fragment, som omfattade kapitlen 1-32, i Akhmîn i Egypt. Men den ursprungliga arameiska versionen var försvunnen till år
1948 då man utforskade grotta nummer fyra i Qumran vid Döda havet och hittade sju ofullständiga kopior av boken på arameiska.
G n o s t i c i s m e n
Gnosticismen har förknippats med hemliga läror och mystiska människor försjunkna i gamla dammiga böcker. Gnostikernas skrifter är skrivna
med språkformuleringar som är svåra att förstå för en oinvigd. Gnosticismen är INGEN religion även om den ibland har tagit sig ett sådant
uttryck. Den har ingen trosformulering. MAN TROR INTE PÅ GUD SOM EN PERSONLIGHET UTANFÖR MÄNNISKAN. En central tanke i gnosticismens
budskap är att en ”mutation”, en slags sjukdom smugit sig in i människans utveckling. Mutationen är kallad ”Jaldabaot”. Jaldabaot är
en obalanserad historisk personlighet som utropat sig till ”den Ende Guden” (se Enoks bok). De gamla gnostikerna menade att denne s.k.
gud var identisk med bibelns Jahve. Guden Jahve introducerade lagar, regler och trossystem som i sin förlängning även legat till grund
för många religiösa och politiska system som fortfarande råder i vårt samhälle. Det kanske kan tyckas som bra med stränga lagar och
regler, men det blir i själva verket negativt om det hindrar människan att vara sin egen gudomlighet. Den sanna lagen finns inom varje
människa, säger gnostikern. ”Sjukdomen” Jahve har orsakat en stor obalans i samspelet mellan manligt och kvinnligt, därför har vi fått
ett samhälle som i många fall styrs av obalanserade människor. Effekten känner vi alla till. Gnosticismens uppgift är att återföra
människan till sin sanna natur, att kämpa emot religiösa, rasistiska och diktatoriska system som kräver tro och lydnad, men uppgiften
är kanske först och främst att stimulera till balans i våra medmänskliga relationer.
Min personliga kommentar; Gnosticismen är inget annat än ren villfarelse. Man tror inte på Gud som en personlighet utanför människan.
Människan vill istället vara sin egen gudomlighet. Man känner igen sig från 1 Mosebok 3 kapitel – när syndafallet har skett. Det urgamla
avguderiet och högmodet hos människan, att vilja gå sin egen väg och vara sin egen gud. Med andra ord är Gnosticismen inget annat är
ursyndens lärosystem, ett system som leder rakt ner i helvetet. Att förkasta den ende Guden – Jahve är att förkasta sitt eget liv. Gud
Faderns (Jahve:s) Son – Jesus Kristus är den enda som kan återskapa den förlorade kontakten - relationen mellan Gud och människan. Om
vi inte vänder oss till honom i ånger och omvändelse och tar emot hans förlåtelse är allt hopp ute för oss var och en.
Den sanna lagen finns inte inom människan. Människans samvete är skadat sedan syndafallets dagar. Jahve kan aldrig förknippas med sjukdom.
Från den ”ende" sanne Guden , som är alla goda gåvors givare. Gud som är ljus – inget mörker finns i honom. Den verkliga sjukdomen finns i
människohjärtat och det är syndafallets konsekvenser eller djävulens angrepp som ger oss sjukdomar. Från människans hjärtan
utgår onda tankar som otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund,
vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag (Paulus) säger er i förväg
vad jag redan har sagt: "de som lever så skall inte ärva Guds rike." Andens frukt är däremot kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet,
godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus har korsfäst sitt kött med dess
lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden låt oss då även följa Anden. Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och
inte avundas varandra.", 1 Kor. 13.
Av Hans Andrén, 2023-03-28.
Tillbaka till sidans topp.
Till Fam Andréns hemsida.