Ordstudium av orden adoption, samvete, försonad och gemenskap.

Adoption/ Sonship:

Orden adoption/ sonship utgår ifrån det grekiska ordet huiothesía.

I NT 81 och 1917-års Bibel-översättningar har vi betydelserna:

I Romarbrevet 8:15 - söners rätt (NT 81); barnaskapets ande (1917).

I Romarbrevet 8:23 - Gud skall göra oss till söner; vi bidar efter barnaskapet.

I Romarbrevet 9:4 - vi har fått söners rätt; oss tillhör barnaskapet.

Den engelska översättningen RSV har adoption i Rom. 8:23 och sonship i Rom. 8:15.

Tre fall av adoption är omnämnda i GT:

1. I 2 Mosebok 2:10 när Faraos dotter adopterar Moses, som sin son.

2. I första Konungaboken 11:20 när Farao ger edoméen Hadad en hustru, en syster till sin maka - drottningen Tapenes. Hadads hustru föder en son, Genubat som sedan vistas i Faraos hus bland Faraos söner.

3. I Ester 2:7, 15. Mordokai är fosterfader åt Ester, hans farbroders dotter. Modern och fadern är döda. Därför har Mordokai tagit hand om henne och adopterat henne som sin egen dotter.

Alla dessa händelser inträffade utanför Israel, i Egypten och Persien. Liknande händelser i NT framträder bara i Paulus brev och bara när dom är adresserade till kyrkor utanför Israel. Motivet för adoptionen var precis som idag, att en barnlös far eller familj adopterade ett barn. Ibland de orientaliska nationerna adopterades endast slavar, men bland greker och romare kunde vanliga medborgare adopteras.

Gud har adopterad Israel, Guds egendom- och förbundsfolk:

2 Mosebok 4:22, Israel är min förstfödde son.

5 Mosebok 14:1, Israel, Ni är Herrens, er Guds barn.

5 Mosebok 32:6, Herren är Israel fader.

Jeremia 31:9, Herren Gud har blivit en fader för Israel.

Hosea 11:1, Gud har kallat sin Son Israel, ut ur Egypten.

Romarbrevet 9:4, Israeliterna har fått söners rätt.

Gud har också adopterat den kristna församlingen:

Genom Jesus Kristus får den pånyttfödda, förlåtna människan en sons rätt att ärva sin far. Vi får Gud till far. Gud har i Jesus gjort oss till hans arvtagare, Galaterbrevet 4:4-7, Romarbrevet 8:15. Det är genom Guds Ande - den helige Ande som den pånyttfödda kristne upplever sitt barnaskap, att han/ hon fått Gud till sin Far.

Samvete/ Consciense:

Ordet samvete/ consciense utgår från det grekiska ordet syneídesis (samvete).

I den engelska bibelöversättningen RSV - Revised Standard Version förekommer termen samvete bara en gång i Gamla Testamentet och 28 ggr. i Nya Testamentet. Paulus använder ordet mer än någon annnan av NT:s författare i varierande kontexter. Det finns inget direkt motsvarande ord till det grekiska syneídesis i hebreiskan. Det hebreiska ordet leb har en vidare betydelse. I t.ex. 1 Samuelsboken 25:31 används ordet i betydelsen hjärteångest. Det hebresika ordet leb översätts vanligen med hjärta och har också andra betydelser t.ex. förståelse, känsla, vilja, till skillnad mot det grekiska ordet syneídesis, som lägger tyngdpunkten på det inre vittnesbördet, människans samvete. Ordet syneídesis kommer troligtvis från verbet sýnoida som i sin tu betyder vara medveten om, att känna till något om, t.ex. en annan person.

Det var aposteln Paulus som först använde detta ord. Han var väl insatt i den grekiska kulturen, där ordets distinkta betydelse ändå fick en vidare betydelse i Paulus texter, jämnfört med övriga NT:s författare. I första Korinterbrevet kap 8:1-13 och 10:23-33 betonar Paulus att de som har starka samveten måste respektera dom som har svaga samveten.

Paulus deklarerar att genom att förkasta samvetets röst har vissa personer lidit skeppsbrott i tron. Han vittnar själv om sitt goda samvete i 2 Tim. 1:3, Apg. 23:1 och Apg. 24:16. Paulus och författaren till Hebréerbrevet understryker hur viktigt ett rent samvete är för den kristna tron. Det är viktigt att vårt samvete korrigeras mot Guds Ord. Om vi inte lyder samvetets röst kan vi förhärdas. För att kunna utvecklas på ett sunt sätt som kristna måste vi ständigt lyssna till Guds tilltal i sitt ord, vårat samvete och även på människors synpunkter, hur dom upplever oss. Vi måste utveckla ett finkänsligt instrument som överensstämmer med de eviga sanningarna i Guds Ord. Med andra ord måste vårt samvete förnyas hela tiden, så att det inte blir förmörkat av synden.

Här är lite uppmaningar från 1917 års översättning och NT 81:

Apostlagärningarna 23:1, vandra inför Gud med ett gott samvete; tjäna Gud med ett gott uppsåt.

Apostlagärningarna 24:16, sträva efter att ha ett gott samvete gentemot Gud och människor; ha ett okränkt samvete.

Romarbrevet 2:5, ha inte ett obotfärdigt hjärta.

Romarbrevet 13:5, handla rätt för ditt samvetes skull; försök förvärva insikt om vad som är riktigt.

2 Timoteusbrevet 1:3, tjäna med ett rent uppsåt; tjäna med ett rent samvete.

Försonad/ Reconciled:

Det grekiska ordet Katallassein härstammar från det enkla verbet allassein, som betyder att förändra, ändra.

I klassisk grekiska kan ordet allassein också användas för att uttrycka en form av omgestalning, att ta något i utbyte mot något annat. Ordet allassein används förhållandevis ofta i NT. Jesus blir anklagad för att vilja förändra judarnas traditioner och sedvänjor. I första Kor. 15:51 säger Paulus, att vi alla skall bli förvandlade. Ordet allassein används för att uttrycka alla former av förändringar.

Ordet Katallassein används i den profana grekiskan som en tekniskt term för att t.ex. växla pengar från större till mindre belopp (att få något i utbyte). Ordet har också en djupare innebörd t.ex. när det gäller förhållanden mellan människor, där Gud vill byta fiendskapen mot vänskapen (gemenskapen). I Gudsförhållandet skulle det konkret betyda att stifta fred med himmelens väsen (Fadern, Sonen och den helige Ande), att försona sig med Gud. Mellan människor blir den konkreta betydelsen att försona sig med varandra, att upprätta gemenskapen igen, att byta fiendskapen mot vänskapen.

I klassiskt grekiska är det kännetecknande för ordet katallassein, att det för samman något som är främmande för varandra. Med andra ord är ordet katallassein ett uttryck för försoning. I NT används ordet alltid för att beskriva den återupprättade relationen mellan människan och Gud, dock finns det två undantag dels i 1 Kor. 7:10-12 och i Apg. 7:26.

Viktigt är att lägga märke till är att endast Paulus använder dessa ord i NT och alltid i förbindelse med återupprättandet av förhållandet mellan människan och Gud. I Romarbrevet 5:10 talar Paulus om att det är genom Jesus, som vi har erhållet försoningens gåva. Gud:s försonande och upprättande kraft flöt igenom, ut till mänskligheten, som en ström, trots människans synd och uppror mot sin skapare. Gud har genom Jesu död och uppståndelse försonat världen med sig själv. Uppmaningen till människan blir ett kraftfullt och vädjande: "Låt försonad dig med Gud". I Ef. 2:16 talar Paulus om hur Jesus Kristus har försonat judar och hedningar med varandra, och båda med Gud. Paulus ser Jesu försoningsverk på korset som något absolut unikt, den största försoningen som världen skådat.

Människan var skapad för gemenskap med Gud. Men genom människans olydnad och upproriskhet slutade situationen i ovänskap mellan människan och Gud. Jesus undanröjde ovänskapen och upprättade relationen och gemenskapen igen genom sin död på korset, där han försonade mänskligheten med Gud. Gud har alltid älskat människan, men människan synd har alltid sedan syndafallet ägde rum alltid stått mellan honom och mänskligheten. Paulus talar aldrig om att Gud skall försonas med människan, utan alltid om att människan skall försonas med Gud. Människan syndar, men Gud älskar ändå. Det är därför människan skall omvända sig och bekänna sina synder. När Korset seger och budskap tas emot förändrar det människans hjärta. Hon kan då på djupet inse försoningens innebörd och budskap. Människans fiendkap mot Gud byts ut mot kärlek till honom, som gjort allt för oss. Det enda som kunde förändra människans hjärta var korset. Hårda hjärtan mjuknar vid korset. Guds utgivande kärlek i Jesus Kristus är annorlunda än människornas kärlek. Gud förändras aldrig. Han är kärleken och störst av allt är kärleken.

Gemenskap/ Fellowship:

Ordet gemenskap har sin grund i det grekiska ordet koinonia som betyder kompanjonskap, kamratskap.

Att leva i Koinonia är att leva i en anda av generöst givande till skillnad mot ett sjäviskt habegär.

I den samtida vardagsgrekiskan hade koinonia tre klara betydelser:

1. Ett affärsmässigt kompanjonskap och ett brodersförhållande utan affärsmässiga aspekter.

2. I den äktenskapliga föreningen (gemenskapen) mellan man och kvinna. Att leva tillsammans med någon som man delar allt med.

3. I människans förhållande (gemenskap) med Gud.

I den profana grekiskan används koinonia för att uttrycka den nära och intima relationen som människor kan ha tillsammans. I det kristna livet står koinonia för ett delande av en trofast gemenskap mellan de kristna syskonen, Apg. 2:42. Gemenskapen är baserad på en gemensam kunskap om vad Jesus har gjort för mänskligheten. Bara dom som är vänner med Kristus kan ha en äkta, oskrymtad gemenskap med varandra. Här måste man ju i sanningens namn även säga att det finns ärliga och trofasta människor utan falska motiv även bland de som inte är kristna. Det tror åtminstone jag.

Den kristna gemenskapen är en praktiskt gemenskap, där man delar med sig av sitt överflöd till dom som har det sämre, se t.ex. Rom. 15:26. Ett gemensamt arbete, sida vid sida bland dom kristna är nödvändigt för att utbreda Guds rike över hela jorden. Här handlar det om att vara medmänniska inte motmänniska. I det kristna livet har vi en gemenskap, genom tron. En kristen är ingen isolerad enhet utan en pusselbit i ett jättepussel som hör ihop och bör forma en vacker och talande bild. En naturlig kristen upplevelse bör vara att vi har gemenskap genom Anden, speciellt då i samband i samband med bön och sakramenten; dop, nattvard. Här fördjupas samhörigheten och gemenskapen mellan både Gud och människan och mellan människor.

Det kristna livet är en gemenskap med Gud. Så länge vi vill vandra i gemenskap med Gud kan ingenting skilja oss från honom, Rom. 8:38-39. Den kristna gemenskapen binder samman de kristna, i både glädje och sorg. Gemenskapen med Kristus innebär också ett delande av hans lidande, vilket kan leda till svårigheter. Det är då speciellt viktigt att ta till sig Guds löfte, att han har lovat vara med oss alla dagar till tidens slut. Svårigheter, lidande och t.om. förföljelse leder tack och lov oftare till fördjupad tro än till avfall. Yttre tryck blir till en stark inre sammanhållning som förstärker och fördjupar gemenskapen med både människan och Gud.

Av Hans Andrén, 2023-03-28.

---

Tillbaka till sidans topp. TOO MAIN INDEX

Tillbaka till undervisningsindex.