Liknelsen om den rike mannen & Lasarus


 

Inledning

I liknelsen om den rike mannen och Lasarus eftersträvar evangelisten Lukas att återge Jesu liknelse i dess ursprungliga sammanhang. Troligen var berättelsen välkänd för Jesu åhörare och hade sitt ursprung i en Egyptisk folkberättelse, där det berättas att den som varit god på jorden skall bli välsignad i dödsriket och den som gjort det onda kommer att få lida i dödsriket. Berättelsen har också en etisk poäng eftersom den erbjuder en modell för rätt respektive felaktigt beteende. Bland evangelisterna betonar Lukas (läkaren) särskilt Jesu kärlek till syndare och Jesu kärlek till de avsideskomna, de socialt ringa och fattiga.

Liknelsen handlar om hur en rik man som gör anspråk på att vara en Abrahamsättling förhåller sig till en viss fattig man. Med andra ord fungerar den fattige Lasarus i liknelsen som den rike mannens prövosten. Han skulle ha kunnat förvalta det goda som han fått i livet på ett bättre sätt, som överensstämt med hans bekännelse, genom aktiv omsorg om den fattige vid hans dörr. Istället tog han ut sin lön i förskott och räknade sannolikt inte med någon räkenskapsdag.

Textavsnittets Luk 16:19 - 31 kontext (sammanhang)

Liknelsen om den rike mannen och Lasarus i Luk. 16:19-31 tillhör en serie sammandrabbningar mellan Jesus och fariséerna, Luk 15:1-2, 16:13-15, 17:1. Till liknelserna bildar textavsnittet i Lukas 16:13-17 bakgrund.

Versförklaringar, vers 19 - 21

"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår."


Den framställning som Jesus nu kommer med betraktas gärna som en liknelse, men eftersom Jesus nämner namnet Lasarus, som betyder Gud hjälper har detta lett till slutsatsen att han var en verklig person. Liknelser brukar inte precisera både namn och karaktär på personer. Den rike mannen behövde inte arbeta utan fördrev tiden med ett luxuöst festande varje dag. Han var klädd i en dyrbar kunglig purpurmantel av ull, men underkläder av linne från Egypten. Den rike mannen sökte allt vad världen hade att erbjuda och inget annat. Han behöver i övrigt inte ha varit en dålig människa, men hans stora skuld bestod inte i att han var rik, utan hans olycka låg i att han betraktade rikedomen som det högsta och att han behöll den för sig själv.

Lasarus var troligtvis en krympling, som led av en form av hudsjukdom. Uttrycket det gick så långt kan just ha berott på hans oförmåga att hålla hundarna ifrån sig p.g.a. sitt handikapp. Brödstyckena som föll från den rikes bord var brödbitar som den rike mannens gäster kastade under bordet. Men först hande dom doppat sina händer i en skål och sedan torkat av sig på brödstyckena. Brödet fungerade alltså som en primitiv handduk. Hur glad skulle inte Lasarus ha varit om han fått tillfredställa sin hunger med dem. Den rike hade allt han behövde, den fattige fick ingenting, inte ens smulorna.

Versförklaringar, vers 22 - 24

Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham och Lasarus vid hans sida. Då ropade han: "Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna."


Det är troligt att Lasarus i all sin eländighet var en Herrens tjänare något som den rike mannen inte var. Tiggaren dog först och döden blev för honom en befrielse från plågor och lidande och en lycklig övergång till en bättre tillvaro. Den rike mannen dog också, men han fick uppleva ett motsatt förhållande, han fick ta över Lasarus gamla situation. Lasarus fördes till paradiset, där han fick den främsta platsen bland de rättfärdiga, bredvid Abraham. Enligt gammal israeliskt tro samlade de dödas andar till en skuggtillvaro under jorden. Redan före Nya Testamentets tid började judarna tänka sig att dödsriket rymde olika avdelningar för onda och goda. Enligt en senare uppfattning fördes de goda direkt till paradiset, jmf. Luk. 23;43. Dödsriket kom därigenom att betraktas uteslutande som en straffort.

Om detta är rätt tolkning skulle mellantillståndet för de troende i det nya förbundet vara en tillvaro i Kristi omedelbara gemenskap, jmf. 2 Kor. 5:6-8, där Paulus säger sig helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren och Fil. 1:23, där han ger uttryck för sin längtan att bryta upp vara hos Kristus. I NT används inte den grekiska termen Hades (Hebr - Sheol) för destinationen av de döda Kristus Jesus troende.

Nya Testamentets undervisning om de döda under mellantillståndet (i väntan på kroppens fysiska uppståndelse) bygger på och utbygger Gamla Testamentets framställning och lämnar en fullständigare och klarare lära. Enligt Jesu egen undervisning är dödsriket uppdelat i två till sin karaktär fullständigt motsatta avdelningar, dit onda och goda omedelbart kommer efter döden, i väntan på uppståndelsen och den eviga domen. Skriften skiljer noga mellan å ena sidan dödsriket såsom vistelseort och tillvaron för de döda under mellantillståndet och å andra sidan evighetstillståndet som en följd av Guds eviga dom efter den slutliga uppståndelsen. För den eviga förtappelsens tillstånd och plats har skriften ett speciellt ord, Gehenna (dödsriket).

Man kan spåra lite av arrogans i denna vers från den rike mannens sida i förhållande till Lasarus. Han vill att Lasarus skall betjäna honom. Den rike mannen gör anpråk på att vara en Abrahamsättling och dela hans välsignelse. Den rike mannens ödmjuka begäran om hjälp visar hur hemskt han upplevde sinn tillvaro, jfr. Jes. 66:24 och Mark. 9:44. Bara en droppe vatten på hans tunga från de rättfärdigas värld skulle ge honom lindring i hans lidande.

Att bygga en eskatologi på denna bibelvers kan vara felaktigt, därför att Uppenbarelseboken placerar kastandet av döden och dödsriket i Hades, i eldsjön vid tidens slut (den andra döden, Upp. 19:20, 20:10). Istället kan denna vers vara en berättelse innehållande eskatologiska jämförelser och tankar som var kända för Jesu åhörare, jmf. Luk. 6:20-26, men jag skall i sanningens namn säga att detta påstående är inte självklart korrekt. Det som talar emot ett medvetet mellantillstånd i paradiset och i dödsriket är att människan är En enhet. Vid uppståndelsen uppstår vi till ande, själ och kropp. Med andra ord, när en troende på Kristus dör upplever man inte något mellantillstånd utan man förflyttas direkt hem till Gud som en hel människa med en ny kropp.


Versförklaringar, vers 25 - 26


Men Abraham svarade: "Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasarus sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det."


Den rike mannen hade fått ut sitt goda och inte lagrat någonting för framtiden. Vad som sägs här är att ogudaktighet och kärlekslöshet blir bestraffat medan fromhet och ödmjukhet blir belönat. Att svalget är arrangerat där det är visar att det har en speciell syftning, nämnligen att förhindra en flyttning från den ena sidan till den andra. Svalget uttrycker det oåterkalleliga i Guds dom. Jesus påminner sin åhörare om möjligheten att gå evigt förlorad. Vers 26 visar den absoluta skiljelinjen och följden av hur vi ställer oss till Guds Ord, i Bibeln.

Verförklaringar, vers 27 - 31


Mannen sade: "Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem, så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe ! Abraham sade: " De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem." Mannen svarade: "Nej, fader Abraham, men om något kommer till dem från de döda omvänder de sig." Men Abraham sade: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda."


Detta är första gången som den rike mannen visar ansvar för andra, men inte för dom fattiga. Den rike mannen visar kärlek till sina bröder, men har ingen kärlek till Lasarus. Den rike mannens bröder levde troligtvis på samma själviska sätt som han själv, i ett luxuöst överflöd, döva för Guds Ord och i tro på, att när döden inträffar är allt slut. Underförstått finns här den tanken att om han (den rike mannen) hade vetat vad han nu vet skulle han inte ha hamnat där han var. Lasarus däremot accepterade vad Gud lät ske av både gott och ont och underordnade sig Gud. Den rike mannen ville garantera sin bröders omvändelse, genom att låta dem få en hälsning från den andra världen, men under i sig själv för inte människor till tro. Guds Ord behöver inte kompletteras med budskap från de dödas rike, utan är fullständigt i sig själv.

Syntes - sammanfattning

Två teman kombineras i liknelsen. Det första temat tar upp den totala förändringen i nästa tillvaro för den rike mannen och Lasarus. Samma tema finner vi tidigare i Luk. 1:53, 6:20-26 och i varningen för girighet i Luk. 12:13-21. Det andra temat är att lagen och profeterna står som ett vittnesbörd mot alla människor. Om man inte omvänder sig i detta livet finns det ingen möjlighet till omvändelse i nästa. Om något uppstår från det döda behöver detta inte automatiskt leda till någon omvändelse för en person med ett förhärdat hjärta.

Det är ingen tvekan om att Jesus riktar sig mot fariséerna i liknelsen, Luk. 16:13-17 och 17:1. Fariséerna följde inte skrifterna och dom var inte bättre än den rike mannen och hans bröder, som också hade tillgång till Guds Ord, genom Moses och profeterna. Fariséerna var också fixerade vid jordelivets rikedomar och vid Jesu uppståndelse ändrade dom inte heller sin inställning. Det var alltså inte i vad Fariséerna gjorde i första hand, utan vad dom INTE gjorde, som dömde dom. Synden låg i försummelsen.

Tillämpning i vårt moderna samhälle

Vår framtid bestäms av hur vi tar emot Guds kallelse just nu eller inte tar emot den. Den är underförstått i liknelsen, att som vi förhåller oss till Gud och hans Ord, i detta livet så kommer det att följa oss in i evigheten. Man kan då fråga sig hur mycket vi västerlänningar egentligen försummar att praktisera Guds Ord, i vår vardag? Det går inte att undvika att tänka på orden: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ." Att dra paralleller mellan liknelsens budskap och förhållandet mellan västerlandet och tredje världen går ej att undvika. Här har vi samma materialistiksa egoism som i förhållandet mellan den rike manne och Lasarus.

När t.ex. Europeiska Unionen exporterar sin överproduktion av livsmedel till Indien leder detta till utarmning av den indiska landsbygden. Livsmedlen säljs extremt billigt på de lokala marknaderna och de lokala bönderna klarar inte priskonkurrensen, vilket leder till utslagning av bönderna och ett utarmat jordbruk. På detta kommer en dom med all rätt.

Är man inte lydig mot Guds Ord i detta livet så har man ingen möjlighet att ändra på förhållandet i evigheten. Skall vårt kristna vittnesbörd vara trovärdigt måste vi ha en tro som är verksam genom kärlek, i handling. Vi behöver bli omvända till hörsamhet mot Gud, vilket innefattar en ny livsstil där tankar, känslor och attityder blir underordnade Kristus. Men för att uppnå detta behöver vi varandras stöd i en stark kristen, social gemenskap och framförallt den Helige Andes hjälp och bistånd.

Kallelsen till både rika och fattiga är att söka gemenskap med Gud och lyda hans vilja, vilket bl.a. innebär att inte krama så hårt om kronan så kungen skriker, utan vara beredd att dela med sig av sin rikedom.

Av Hans Andrén, 2004-06-13.




Tillbaka till sidans topp. TOO MAIN INDEX

Tillbaka till undervisningsindex.