Kyrkofader Irenaéus, 130 e.Kr.

Kyrkofädernas teologi

Kyrkofädernas teologi var under första århundradet präglad av kampen mot gnosticismen. I gnosticismen förandligades religionen, vilket gjorde att man kunde vara karismatisk, men ändå tänka sig att leva i t.ex. sexuell orenhet. Hos kyrkofäderna däremot var kroppen den helige Andes tempel. Här kan man också jämnföra med den uppblåsta Korintförsamlingen i NT som inte hade brist på andliga gåvor, men som hade problem med andligt högmod, övermod och sexuella synder. Kyrkofäderna proklamerade däremot tydligt förbindelsen mellan de andliga gåvorna och skapelseplanet. Ande står ej mot kroppen. Människan är en helhet. Ju mer andlig människan anser sig vara ju mer mänsklig måste hon vara. Detta kan t.ex. yttra sig i att vara genomskinlig, att våga göra sig sårbar, att inte blåsa upp sin andlighet utan även kunna säga att jag kan ha fel och jag har brister i min personlighet. Jag gör mig och är beroende av andra människors bistånd och hjälp. Hos fäderna var inkarnationen - Jesu människoblivande - när Gud som är Ande blir 100 % människa och forfarande är 100 % Gud oerhört central, tron på kroppen uppståndelse och skapelsetron var avgörande sanningar, vilka förnekades av gnostikerna.

Kyrkofadern Irenaéus

Kyrkofadern Irenaéus föddes i Mindre Asien i Smyrna i nuvarande Turkiet omkring 130 e.Kr. Undervisning fick han senare av biskop Polykarpus i Smyrna som var insatt i den tjänsten av apostlarna. Polykarpus var personlig vän med aposteln Johannes. Irenaeús levde alltså i fornkyrkans fjärde förkunnargeneration.

Vad var då orsaken till att Irenaéus så småningom blev biskop i Lyon, i Frankrike? Jo, det kom sig av att förbindelserna sedan länge var livliga mellan Mindre Asien och Gallien i nuvarande södra Frankrike. Där hade förkunnelsen om Jesus Kristus haft stora framgångar. Nu sände biskop Polykarpus en av sina evangelister, Pothinus dit för att ta hand om den fortsatta missionen och uppbyggandet av den unga kyrkan. I arbetet utgick man från församlingen i Lyon som man hade som basförsamling. Irenaéus kommer dit efter att först ha studerat och arbetat som lärare i Rom. Han är personligen bekant med Pothinus, vilket efter ett tag leder till ett fördjupat samarbete i församlingen i Lyon. År 177 utbryter under den romerske kejsare Marcus Aurelius en mycket svår och omfattande förföljelse mot de kristna i Lyon, vilket leder till att många kristna avrättas bl.a. Pothinus. Irenaéus blir sedan vald till hans efterträdare som biskop i Lyon år 177 e.Kr. Sedan utför han där ett omfattande evangelisationsarbete i hela Gallien. Irenaéus predikade på Gallernas eget modersmål och gjorde Lyon praktiskt taget till en kristen stad innan sin död omkring år 200.

Under hela denna tid ägnade han sig åt att bekämpa en rad villoläror. Med sina skrifter sökte han bemöta gnostiska idéer som var vanliga inom detta område. Av Irenaéus har endast två arbeten bevarats till vår tid. Det ena är hans omfattande vederläggning av gnostikerna, Adversus hae' resee, bevarad i en latinsk översättning jämte fragment av det grekiska orginalet Mot kätterierna som omfattade hela 5 böcker. Det andra arbetet, Epi 'deixis, är en framställning av den apostoliska förkunnelsens grundläror. Det var tidigare känd blott till namnet, men återupptäcktes 1904 i en armenisk översättning. Irenaéus står den apostoliska traditionen uppenbart nära. Han är den förste av avgörande betydelse som påtar sig att definiera kristen tro i konfrontation mot främmande tankesystem.

1. Gnostikerna förkastade Gamla Testamentet och skapelseläran.

2. Judarna förnekande Nya Testamentet och betydelsen av Jesu död och uppståndelse.

I sin frontdragning mot olika villoläror åberopade Irenaéus Guds Ord i Gamla och Nya Testamentet, men även den apostoliska traditionen och successionen, som fanns i de församlingar som grundats av apostlar. Även om Irenaéus lärde att församlingens kontinuitet låg i läroämbetet var han den som i sin samtid starkast betonade att alla rättfärdiga, i Jesus Kristus troende har prästerlig ställning och att alla Herrens lärjungar är leviter och präster. Irenaéus är känd som den kristna ortodoxins kanske ädlaste och mest respekterade representant genom tiderna. Han citerar redan på 180-talet samtliga nytestamentliga skrifter såsom varande för honom kanoniska, brevet till Filemon och 3:e Johannesbrevet undantaget. Han kallar de kristna kanonskrifterna uttryckligen NyaTestamentet och jämnställer dom med Gamla Testamentets skrifter, dvs. med andra ord NT är liksom GT Guds auktoritativa ord. Irenaéus var en utpräglad skriftteolog och skriften var för honom trons enda källa. Gamla och Nya Testamentet betonar han, är det medel varigenom uppenbarelse och den ursprungliga traditionen når till oss. Irenaéus hämtar alltså fram sin teologi ur skriften som är Guds frälsningsordning från skapelsen till fulländningen då Guds rike krossar alla andra riken och Gud blir allt i alla. För Irenaéus är Guds frälsningsplan - frälsningsskeendet verklig historia. Jesus Kristus Guds enfödde Son finns till före tiden i sin preexistens. Människan skapas för att det skulle finnas någon att frälsa. Allt är skapat genom Sonen och till honom.

För gnostikerna bestod frälsningen i en befrielse från skapelsen, från det materiella och var en återgång till den rena andligheten. För Irenaéus däremot var frälsningen inte att människoanden befrias ur materiens fängelse, utan att hela människan med kropp och själ frigöres från satans herravälde och återställes till sin ursprungliga renhet och blir lik Gud. Detta sker inte som en inre utveckling utan som Guds fortsatta skapande, om människan vandrar i lydnad för Guds bud.

Irenaéus kristologi är utformad i motsättning till den gnostiska doketismen. Frälsningsgärningen förutsätter, att Kristus är både sann Gud och sann människa. En verklig människa måste gå lydnadens väg för att återställa den ordning, som blivit förstörd genom Adams olydnad. Samtidigt är det endast Gud, som kan utföra befrielsegärningen. Irenaéus talar om meningsfull existens som han betecknar som en sann gemenskap med Gud, människan och den skapade världen.

Irenaéus, skapelsen och det onda

Det är djävulen som förlett människan till fiendskap mot Gud och som skilt henne från hans gemenskap. Det var den avfälliga ängeln, Lucifer (satan) som var avundsjuk på Guds verk och ville skapa fiendskap mellan verket och skaparen. Herren sammanfattar i sig själv denna fiendskap, när han genom en kvinna blev människa och trampade på ormens huvud. På detta sätt kan odödligheten erbjudas oss, en odödlighet som finns i gemenskap med Gud. Motsatsen är att stanna utanför Guds kärlek. Syndafallet och syndalivet är därför emot människans ursprungliga natur. Genom djävulens list har människan valt skilsmässan från Gud, fiendskapen och döden. Så fruktansvärd och evig skada har satan ställt till med. Som GT-exeget anser Irenaéus att namnet satan betyder avfälling, ty det hebreiska ordet satan betecknar en avfälling. Gud är den kämpande kärleken som övervinner det onda. Guds motståndare djävulen har besegras, genom Jesus Kristus. Men det är inte bara inkarnationen och korset som är uttryck för den kämpande och segrande kärleken, det är också skapelsen. Inkarnationen är skapelsens upprättelse. Gud skapar ordning i kamp mot undergång och förstörelse.

Irenaéus, människan och försoningen

Jesus Kristus är medlaren mellan Gud och människan. Han har försonat oss med Gud Fadern mot vilken vi syndat och upphävt vår olydnad genom sin lydnad. Försoning är att Gud skaparen, genom Jesus Kristus, den andre Adam har besegrat satan och erbjuder full återställelse av Guds ursprungliga plan med henne med tillväxt till Guds likhet. Gud har i sitt återställningsverk inte bara besegrat djävulen utan jämte honom också människans synder och hennes förbannelse och död. Den slutliga recapitulationen (upprättelsen) skall äga rum när odödligheten träder i kraft för Guds barn.

Irenaéus, skapelsen och uppståndelsen

De som har dött lever inför Gud och fortsätter att existera. Gud är icke de dödas Gud utan de levandes. Gud är Abrahams, Isak och Jakobs Gud, inte en Gud för dom döda utan för dom levande. De avsomnade kristna är uppståndelsens barn. Här handlar det inte enligt Irenaéus om bara själens uppståndelse utan kroppens uppståndelse. Vår kroppsliga uppståndelse är grundat i Jesu kroppsliga uppståndelse. Han var inte bara en ande, utan hade en ny kropp. Denna uppståndelse skall äga rum vid tidens ände. Människan blir då en ny helhet med ande, själ och kropp.

Irenaéus och eskatologin (läran om framtiden)

Irenaéus levde i en starkt karismatisk situation som var tydligt präglad av urkristendomens parusiförväntningar. Man väntade helt enkelt Jesu snara ankomst för att upprätta Guds rike på jorden. Kristus skall återkomma på himmelens skyar för att vara domare över alla människor. Allt detta profeterade skrifterna angående honom. Vid Kristi återkomst skall Guds barns kroppar förvandlas. Detta gäller inte bara de döda utan även de som vid den tiden lever i Kristus. Förebilder tas från GT, där Enok som behagade Gud blev förvandlad och uppryckt till himmelen. Även Elia upptogs till Guds värld medan han ännu var i sin naturliga kropp. Guds barns kroppar skall på ett liknande sätt uppryckas Herren till mötes när han återkommer. Irenaéus kände väl till tanken om församlingens uppryckande som var den ursprungliga, apostoliska synen på Jesu osynliga återkomst på skyn. Därefter 7 år senare kommer Jesus från himmelen med sin församling fullt synligt till Olivberget i Jerusalem för att upprätta 1000-års Riket.

För Irenaéus är det självklart att den kristna eskatologin beskriver såsom hela den övriga frälsningshistorien verkliga historiska händelser. Irenaéus tror att Antikrist skall komma till makten som en politisk härskare, i den yttersta tiden, vid tidens slut. Såsom satan har trängt in i paradiset och i andra Guds sammanhang så har han också trängt in i det världsliga styret för att få det att avfalla från att vara en Guds tjänare till att bli ett djävulens och ondskans redskap. Antikrist kommer att kräva och åstunda att bli tillbedd såsom den ende Guden, vilket kommer att få till följd att den kristna församlingen kommer att lida förföljelse under Antikrists välde. Irenaéus förklarar att antikrists talvärde är 666, eftersom han i sin person sammanfattar all ogudaktighet. Under förföljelserna mot de kristna kommer församlingen att bli förkrossad, bestänkt med Herrens Guds tålamod, luttrad av elden, så att den skall kunna vara redo och värdig den kungliga festmåltiden i himmelen, när Jesus har krossat Antikrists välde.

Av Hans Andrén, 2023-03-28.