Psalm 23 - "Den gode herden"
I N L E D N I N G:
Psaltaren innehåller 5 böcker; Psalm 1-41, 42-72, 73-89, 90-106 och 107-150. Vid slutet av varje
avdelning görs ett avbrott för en lovprisning. Psalm 150 utgör en lovprisning för hela samlingen.
Det är mycket svårt att datera individuella psalmer eller att upptäcka just hur och när de samlades och ställdes
samman. Det börjar troligen med konung David ca. 1000 f.Kr. och fortsätter ända fram till dagarna efter exilen.
Manuskrift som man funnit i Qumran vid Döda Havet (Israel) visar att hela samlingen, som vi har den måste ha varit avslutad
någon tiden före den mackabeiska perioden 200-100 f.Kr. I Psaltaren kan man finna psalmer och psalmord som är
tillämpliga i vilka omständigheter eller förhållanden man än kan befinna sig i. Man kan där lära känna sig själv
och lära känna Gud. Inom de fem böckerna är psalmerna ofta grupperade efter gemensamma ämnen, ett gemensamt syfte
eller en gemensam författare. De flesta psalmerna har ett särskilt förord i form av en titel eller överskrift, som
är yngre än psalmen själv, men bevarar en mycket gammal judisk tradition. Psalmerna är dikter avsedda att sjungas.
Psaltaren har både av den judiska och den kristna församlingen varit en kär sång- och bönebok, som har använts i
gudstjänsterna i alla tider. Konung David uppges vara författare till 73 psalmer, Mose till 1, Salomo till 2, Asaf till 12,
Koras söner till 11, Eraiten Etan till 1 och 50 psalmer saknar överskrift. I överskrifterna hänvisas ofta till
historiska händelser som har gett anledning till den ena eller andra psalmens tillkomst. I psalmerna finns passande
ord där man kan ge uttryck för sin klagan, sin förkrosselse, sin bekännelse, sin bön, sin segerfröjd och sin tacksägelse.
Psalmerna kan även grupperas i olika litterära typer:
1. Hymner, för att lova Guds väsen och hans gärningar. Här har vi t.ex. psalm 8, 19 och 29.
2. Individuella klagopsalmer, t.ex. psalm 3, 7, 13, 25 och 51.
3. Kollektiva klagopsalmer, t.ex. psalm 44 och 74.
4. Kungapsalmer, med ursprung i något speciell händelse i den regerande kungens liv t.ex.
psalm 2, 18, 20 och 45.
5. Tacksägelsepsalmer, t.ex. psalm 30, 32 och 34.
K O N T E X T A N A L Y S:
Psalm 23 är den mest kända och en av de mest älskade av alla av de 150 psalmerna. Psalmen beskrivs som en lov-
och tacksägelsepsalm och ingår i den 1:a sångsamlingen (boken), kap 1-41 som utgivits under konung Davids namn.
Den är skriven från fårets synvinkel och dess uttryck av förtröstan, förtroende och tillit förutsätter en medvetenhet
om hjälplöshet och behov hos psalmisten. Gud själv är den "gode Herden", som ger sitt folk vad de behöver. Gud leder
sitt folk genom livet och beskyddar dem från det onda. Herdepsalmen får sin bästa tolkning om man ser den i ljuset
av herdelivets erfarenhet, just ett sådant liv som konung David hade levt i sin ungdom.
Psalmen daterar sig troligen till konung Davids tid och bör ha författats av honom. Psalmen har kanske placerats i
bok 1 just före psalm 22 genom Guds försorg för att precis som Kristi uppståndelse följa upp mörkret i den förra psalmens
golgatascener. Troligtvis ligger även händelserna i 2 Sam kap. 15 - 18:33 till grund för psalmen. Absalom, Davids tredje son
hade gjort uppror mot honom och lyckats samla anhängare från alla Israels stammar, mycket folk från Jerusalem och konung
Davids egen rådgivare Ahitofel (Batsebas morfar). Ahitofel hade inte glömt Davids äktenskapsbrott med Batseba och mordet
på hennes man, Uria. Då David fick höra att Absalom hade utropat sig till konung över Israel, i staden Hebron flydde han
från Jerusalem till Mahanaims betesmarker, öster om Jordan vid floden Jabbok.
I Mahanaim mottogs han på ett kungligt sätt
av fårägare, vilka bjöd på mat och dryck i överflöd, 2 Sam. kap 17 vers 1-3, 5 och 27-29. Folket var ju både hungriga
och törstiga efter den långa vandringen genom öknen upp till Mahanaim. Dessförinnan hade David kämpat sig igenom Jabboks
vad, vers 4, där han säkert hade haft nytta av sina erfarenheter från ungdomen. Han visste hur han på bästa sätt skulle
bruka sin slunga och klubba (försvarspåk, käpp). Väl framme började Davids härförare Joab träna de kvarvarande trogna folket
och i slaget i Efraims skog besegrades sedan Absalom och hans här. Nu var han säker att få återvända till Jerusalem.
I samband med återvändandet tänkte han säkert på Guds löften, att hans hus skulle bestå till evig tid. Gud hade igen hjälpt
honom mot hans fiender, Psalm 23:6.
V E R S - A N A L Y S:
1. Herren är min herde, mig skall intet fattas.
Herdens utrustning bestod av en mantel, en käpp och en stav. Det hebreiska ordet som är översatt med käpp kommer
av ett verb som betyder slå. Käppen var kort och liknade en klubba. Det ord som i psalm 23:4 återges med stav
kommer av ett verb som betyder stödja. På staven kunde herden stödja sig och med den kunde han leda fåren, korrigera
dem om dom gick fel etc. Staven var ca. 2 m lång och alldeles slät. Käppen eller klubban kunde vara försedd med järnbeslag
(spikar med stora huvuden). I liknelsen om den gode herden förstår man hur viktigt det var för fåren att lyda sin herde för
att inte komma in i onödiga faror. Man kan aldrig sluta att förvåna sig över den disciplin som en tränad herde har över
sina får. När fårhjordarna, varje hjord ledd av sin herde kom till ett långt vattentråg stormade de inte dit alla på en gång,
utan varje hjord inväntade tålmodigt sin tur, trots att de kanske flämtade av hettan och kände sig uppgivna av törst.
Ett stort antal uttryck från herdelivet förekommer i Bibels bildspråk:
1. Furstar och folkens ledare kallas herdar, 2 Sam. 5:2.
2. I Nya Testamentet kallas apostlarna och församlingsföreståndarna herdar, Joh. 21:15f.
3. Gud kallas ibland folkets och den enskilde israelitens herde, 1 Mos. 49:24, Psalm 23:1.
Gud uttrycker här sin kärleksfulla omsorg.
4. Den kommande Messias kallas också herden, Hes. 34:23.
5. Jesus kallar sig själv den gode herden, vilket närmast inte betyder en godhjärtad herde, utan en rätt herde,
en herde sådan han verkligen skall vara. En som söker upp det förlorade fåret och letar till dess han finner det och
han giver (lägger ner) sitt liv för fåren, Joh. 10:15.
Herden är fårets vän och hjälpare. Han sörjer för sina får. Det är ett innerligt förhållande dom emellan. Han är fårets
vårdare och beskyddare. Han räddar det från det onda. Herden är den som går in i fårafållan, genom dörren och fåren lyssnar
till hans röst. Han kallar sina får vid namn och fåren följer och känner honom.
Gud var även Israel vän och hjälpare. Han var deras herde under ökenvandringen, 1 Mosebok 49:24b, Psalm 77:21 och Psalm 80:2.
Han gav folket mat, vatten och beskydd i 40 år och inget behövde fattas för dom, 5 Mosebok 2:7.
2. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
En österländsk fåraherde gick framför sin hjord och visade vägen. Herdens uppgift var att finna gröna betesmarker och
vatten. När sedan fåren hade ätit och druckit lade dom sig ner för att vila. Här kan man lätt ta till sig orden:"Vatten - där
jag finner ro." HERREN för Israels folk till goda betesplatser. Han utser själv lägerplatser för dem, Hes. 34:14-15. HERRENS
förbundsark går framför Israel och utser viloplatser för dem, 4 Mosebok 10:33b.
New International Version: Han låter mig lägga mig ner på gröna ängar och leder mig intill stilla vatten där jag finner ro.
3. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
Vatten gav fåren vederkvickelse och ny kraft efter vandringen. Herden går före sin hjord och leder dom hem, om vägen
än blir lång, stenig och svår. Om något får skulle bli skadat eller uttröttat lyfter han upp det på sina axlar och bär det
hem. Herden har omsorg om hela sin hjord. HERREN leder sitt folk Israel som han har förlossat ut ur Egypten och för
dem till löfteslandet, 2 Mosebok 15:13. HERREN räddade Israel för sitt namn skull, för att göra sin makt uppenbar för folken,
Psalm 106:8.
New International Version: Han återställer min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
4. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav,de
tröstar mig.
En herde måste ibland passera mörka raviner med sin hjord. Han var ju den första som kom fram till ravinen (dalen) och
måste hela tiden vara beredd på anfall från djur och människor. En ensam vandrare eller ett ensamt får i en sådan dal
var mycket illa ute. Det blev ett lätt byte för rovdjur och onda människor. Herden gjorde allt för att undvika att något
av hans får kom i denna situation genom att återförena de får som vek av från den rätta vägen med sin stav och bortjaga
fientliga rovdjur eller rövare med sin kraftiga klubba (käppen). Gud ledde Israels folk ut ur Egypten, han ledde dom i öknen,
det öde och oländiga landet, torrhetens och dödsskuggans land, Jeremia 2:6b.
1979 års Svenska bibel: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och
stav gör mig trygg.
5. Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Herden bereder ett bord, en betesplats för sina får, där dom kan äta sig mätta och vara trygga. Han kontrollerar först
att betesplatsen är fri från farliga ting, som giftiga växter, ormar, skorpioner, andra vilddjur eller fientliga människor.
Herden har stor omsorg om sina får. Har något djur gått vilse söker han upp det. Ingen skall kunna rycka ett får ur herdens
hand. Herden ger sitt liv för fåren. Gud dukar ett bord till Israel i öknen, Psalm 78:19.
King James: Du bereder ett bord framför mig, i mina fienders närvaro. Du smörjer mitt huvud med olja; min bägare
rinner över.
6. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.
Herden vandrar framför fåren och de följer honom, under det att hundarna som Job talar om, håller eftertruppen tillsammans,
Job 30:1. Hundens förnämsta uppgift var att hålla fåren tillsammans och skrämma bort vilda djur och fientliga människor. Han
skulle dessutom tillsammans med herden söka upp får som kommit vilse. Ledda av herden och följda av hundarna upplevde fåren
trygghet och säkerhet och kunde föras tillbaka till fårafållan i lugn och ro. Nöjda kunde de nu lägga sig ned för att vila. En
enskild Israels önskan och uttalande;"Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i
alla mina livsdagar för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel", Psalm 27:4. "Saliga äro dem som bo i ditt hus; de
lova dig beständigt", Psalm 84:5.
New International Version: Förvisso, godhet och kärlek skall föja mig alla mitt livs dagar och jag skall bo
i HERRENS hus för alltid.
S Y N T E S - SAMMANFATTNING:
Ursprungligen refererade herdebilden till Guds gemenskap inte enbart med individen utan också med förbundsfolket Israel,
2 Mosebok 24:7-8, Psalm 80:2. Det finns också en möjlighet att herdebilden redan fanns där på Abrahams tid, när HERREN
kallade Abram (senare Abraham) ut ur staden Ur i Kaldéen och ledde honom via Haran till Kanaans land, där han sedan slöt
förbund med honom 1 Mosebok 15:18, 17:7-8. HERREN har om man utgår från detta både i Abraham-, Sinai- och senare i det "nya"
förbundet i Kristus Jesus, 1 Kor. 11:23-26 gått före och visat vägen både för Abraham, det judiska förbundsfolket Israel
och den kristna församlingen (individen). Psalmistens ord ger ett varmt intryck för hans förtroende för Gud, hans förtröstan
på Guds hjälp och stöd genom livet. Gud har alltid haft viljan att vara den gode herden för det folk eller den individ
som vill följa honom.
av Hans Andrén, 2004-05-21.
Tillbaka till sidans topp.
Till Fam Andréns hemsida.