Ledarskap, Matteus 5:33-37 & Ordenssällskapen


Evangeliets historiska sammanhang.

Matteusevangeliet har troligtvis kommit till under 60-talet e.Kr, eftersom Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. ej nämns. Det råder dock olika meningar om dateringen. Boken ger inte direkt till känna vem som är författare. Det finns däremot indikationer att det kan vara skrivet av aposteln Matteus. I Matteus 9:9, hädanefter Matt låter författaren oss veta att tullmannen Levi som nämns i Mark. 2:14, Luk. 5:27, också hette Matteus. Matteus kan alltså ha skrivit om sig själv enligt den s.k. traditionshypotesen, dvs. det gemensamma talstoftet (Jesusorden) som hade blivit memorerat av Jesu lärjungar. Dessa Jesusord låg till grund för den arameiska talkälla som aposteln Matteus ihopsamlade. Åtskilligt av innehållet i Matt är identiskt med Markus evangeliet, vilket har gjort att nytestamentliga forskare tror att Markusevangeliet var den litterära källan för både Matt och Lukas evangelium. Enligt den s.k. tvåkällshypotesen ingick dessutom det för Matteus och Lukas gemensamma talstoftet (Q-stoff), vilket bl.a. utgör stora delar av Bergspredikan som är en andra källa för dessa evangelier. Matt innehåller också s.k. särstoff vilket upptar en fjärdedel av boken, t.ex. berättelserna om Jesu födelse och barndom, talstoff, liknelser, logier samt skildringen om domens dag i kap. 25. Särstoffet kommer troligtvis från den muntliga traditionen. Enligt fornkyrkans tradition skrevs Matteus av aposteln Matteus på arameiska, vilket kommer fram i ett citat av biskop Papias i Hierapolis omkring 130 e.Kr., vilket bevarats av Eusebius, biskop i Cecarea, ca 300 e.Kr. de s.k. Papiasfragmenten. Papias var elev till aposteln Johannes i Efesus.

Författarens syfte med evangeliet.

Författarens syfte med evangeliet är att det skall framstå som en förbindelse mellan gamla och nya testamentet. Han vill också med hjälp av de gammaltestamentliga profetiorna, s.k. reflexionscitat bevisa att Jesus från Nasaret var det gamla förbundets utlovade Messias. Författaren gör 60 hänvisningar till profetiorna i evangeliet. Han är väl förtrogen med judiska förhållanden. Evangeliet bör var skrivet av en jude till i huvudsak judekristna, vilket framgår av att; 1.) Judiskt färgade bruk förklaras ej. De förutsätts vara kända, Matt 15:2, 2.) Mose lag omtalas, inte en prick av lagen skall förgås, Matt 5:18, 3.) Jesus känner sitt huvudsakliga ansvar att sprida evangeliet till "de förlorade fåren av Israels hus", Matt 15:24, 4.) Uttryckssätt såsom himmelriket förekommer, där himlen står istället för Gud. Judarna använder ogärna Guds namn samt att författaren tar hänsyn till sabbaten, Matt 24:20 och 5.) Reflexionscitat från den hebreiska grundtexten förekommer regelbundet.

Det övergripande temat i Matteusevangeliet.

Det övergripande temat i Matteusevangeliet är Jesu person och verk. Jesu lidande, död och uppståndelse. Jesus undervisar, förkunnar om Gudsriket, botar alla slags sjukdomar och krämpor etc. Gudsriket framträder i Jesu person, Matt 4:23-25. Författaren har sin uppmärksamhet starkt inriktad på Jesu person. Han förebrår judarna att dom inte har mottagit Messias, att folkets ledare är Gudsfrånvända och att dom har dräpt Guds profeter. Guds rike skall tagas ifrån judafolket och ges åt ett folk som bär dess frukter, frälsningens evangelium skall förkunnas för alla folk.


Matteus 5:17-48 utpekas som kärnan i Bergpredikan.

Matt 5:17-48 som utpekas som kärnan i Bergpredikan innehåller sex antiteser vilka kan förses med följande rubriker; 1.) Dråp och vrede, vers 21-26, 2.) Äktenskapsbrott vers 27-30, 3.) Skilsmässa vers 31-32, 4.) Ed och sanningsenlighet vers 33-37, 5.) Vedergällning vers 38-42 och 6.) Kärlek till fiender vers 43-48.

Avsnittet Jesus och Lagen vers 17-20 utgör bakgrunden till dessa antiteser. I antiteserna skärper Jesus lagens bud och gör en klar markering gentemot den rådande utläggningen av Gamla Testamentet. Kontra den av Gud givna lagens auktoritet sätter Jesus upp sin egen och ger därmed uppenbarelsen av Gud:s vilja ett nytt och klarare ljus, "Ni har hört att det är sagt, men jag säger er ..." Grundförutsättningen är att det fordras rättfärdighet som kan utföra mer än lagens bokstav. Anspråken förs ned till hjärtat, dvs. till det centrum som behärskar och styr människan som helhet. Det är säkert ingen tillfällighet att antiteserna avslutas med en utläggning av budet om kärlek till nästan, vilket är det näst viktigaste vid sidan om budet till kärleken till Gud, Matt 22:34-40. I praktiken borde detta kunna innebära att människor på ett naturligt sätt visar omsorg om varandra, utan inskränkningar, avgränsningar eller förbehåll.

Verstolkning av Matteus 5:33-37.

Bibeltexten enligt 1883 års översättning (normalupplagan):

33. Åter haven i hört, att det är sagt till de gamla: Du skall icke svärja falskt, utan du skall gälda Herren dina eder.

De gamla åsyftar den generation som fick budorden från begynnelsen. Ordet "svärja" används i syfte att låta Gud var vittne till sanningsenligheten av vad man säger eller uppriktigheten av vad man lovar. Enl. Gamla Testamentet kunde man svärja eder vid Herren, 5 Mos. 6:13, 10:20. Men GT förbjuder strängt eder som innebär missbruk av Guds namn och eder vid avgudar, 2 Mosebok 20:7. De vanligaste edsformulären hos judarna lydde: Så sant Herren lever, Dom 8:19, så sant Gud lever, 2 Sam 2:27 och Gud är vittne mellan dig och mig, 1 Mos 31:50. Gud själv bekräftar sina utsagor med en ed vid sitt ord och sina löften, Hebr. 6:13-18. Guds ed avser att bekräfta den absoluta sanningen och tillförlitligheten i hans ord i syfte att hjälpa hans folk att förtrösta på hans frälsningslöften, Jes. 45:23-25. Jesus Kristus är uppfyllelsen av de edsvurna löftena, Luk 1:68-73. Under senare tid blev det alltmer vanligt att man använde eder i dagligt tal. Men man brukade inte använda Guds namn i sina eder, för rädslan inför Guds helighet. Istället svor man vid något som stod Gud mer eller mindre nära t.ex. vid himmelen, jorden, Jerusalem och t.ex. sitt eget huvud, Matt 5:34-36. Därför skilde man mellan ed som ovillkorligen måste hållas och sådan ed som i verkligheten inte var förpliktande. Detta förklarar Jesu ord i Matt 23:16-22. Jesus förbjöd alla eder i dagligt tal. Ja och nej var nog. Eden blev överflödig.

35. ... eller vid jorden, ty hon är hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad.

Jämför här med Jes. 66:1, Apg 7:49. Att svärja en ed vid något som hör Gud till är att svärja vid honom själv.

37. Vad därutöver är, det är av ondo.

Annan möjlig översättning "kommer från den onde" - Hedegård, NT 81.


Ett försök till sammanfattning - s.k. syntes.

Det grundläggande Jesusordet finns i Jak. 5:12. Människan förfogar inte över någonting "eget" som hon kan svärja vid, allt är Guds. Därför ser ej Gud med välbehag på någon form av ed (undantag ed inför domstol), Matt 26:63. Eder blir helt enkelt överflödiga om vi talar sanning med varandra. Vi behöver inte försäkra någonting när vi lever i honom som är vägen, sanningen och livet - Jesus själv.


Hur skall vi då tillämpa denna bibeltext i vårt moderna samhälle?

I en tid där vi människor i många stycken har tillägnat oss mycket kunskap och insikt såväl materiellt som andligt kan det ibland dyka upp företeelser och saker som gör en mycket förvånad och fundersam. Att icke kristna lockas in i mörkret, i missbruk, sekter och destruktivitet är en sak. Utan Gud saknas det beskydd som alla människor behöver. Men när däremot bekännande kristna gör likadant får man en chock. Hur kan kristna ledare i svensk kristenhet; präster, pastorer och äldste ansluta sig till och leva i ordenssällskapen trots bibelns varningar för att sluta förbund med döden, Jes. 28:14-22 och ge löften under ed, Matt. 5:34-37, Jak 5:12. Kampen hårdnar mellan mörker och ljus i vår tid. Jesu återkomst står för dörren och antikrists tid står i väntrummet. Ändå lockas andliga ledare in i mörkret och vilseleder på så sätt andra människor. Nu senast i Knutby, där en isolerad församlingsledning med hierariskt uppbyggt ledarskap levde i ren villolära "Kvinnan som skulle vara Kristi brud" (alla nytestamentliga kristna vet ju, eller skall man säga borde veta, att Kristi brud är församlingen, dvs. alla kristna i världen som är döpta av vatten och ande, till Jesus Kristus. Människor som tror på Jesu försoningsverk på golgata kors, sedan har låtit sig döpas till Kristus och till sist blivit en aktiv medlem i en församling). När en församlingsledning blir sig själv nog och inte vill lyssna till människor, inte finner sig i att bli prövade trots Bibeln uppmaning att pröva allt och behålla det som är bra då är man snart förblindad och leder församlingen in i mörkret. Där väntar bara kaos ty djävulen vill inget annat än att döda, slakta och förgöra.

Idag behöver vi inte någon extrem apostlalära med ett snävt och toppstyrt ledarskap. Istället behöver vi ödmjuka kristna ledare som både kan visa respekt för den ringe och samtidigt har förmågan att lyssna in människor. Ett sant ledarskap måste även våga gå före och vara ett tydligt föredöme, i lära och liv. Människor måste kunna ta deras ledarskap till sina hjärtan. Där Gud blir älskad över allt annat och nöden finns för människors frälsning finns det alltid hopp, men detta räcker ej. Det måste även finnas en kärlek till och en förmåga till, att vårda och behålla de människor som finns i församlingen. Ett bibliskt ledarskap måste vara tydligt och kunna visa kursriktningen. De skall även vara goda kommunikatörer och uppmuntra församlingsmedlemmarna att upptäcka de egna gåvorna och den egna andliga utrustningen. I de fall dom redan är upptäckta och håller på att utvecklas stärka och uppmuntra den utvecklingen. Att de s.k. tjänstegåvorna kommer i fullt bruk i våra församlingar är ett måste i den yttersta tiden. Vi kan inte ha ledare som t.ex. inte tolererar lärar- eller profettjänster. Det skall alltid finnas en nykterhet i våra församlingar. Pastorer och andliga ledare måste finna sig i att deras undervisning prövas mot Guds Ord. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus Kristus Är huvudet i de kristna församlingarna! Den positionen kan aldrig en pastor eller en församlingsledare ta. Vi behöver idag mer än någonsin ett breddat ledarskap. Idealet vore att man i varje församlingsledning åtminstone hade en herde, en lärare, en profet och en evangelist. Därutöver behövs det den manliga och den kvinnliga delen av ledarskapet. Kvinnan är lika viktig i ledarskapet som mannen och kan tjänstgöra i varje ämbete som mannen gör.

Vi måste inse att vi behöver varandra. I den yttersta tidens kraftmätningar mellan det goda och det onda måste det till en ny skärpa bland Guds folk. Det går inte att kämpa mot de onda andarna i ett splittrad församling, där somliga håller sig till Paulus och andra till Apollos. Oförsonlighet, fiendskap och kotteribildningar ger ingen framgång i andevärlden. Vi behöver idag enade församlingar, men även en enad kristenhet i respektive stad som har nöd för och ber för den till HERREN. Går det staden väl så innefattar även det de kristna församlingarna i den kontexten. Vi behöver mer än någonsin be om vishetens Ande och be om förmågan att kunna pröva andarna. Skall vi få den folkväckelse som vi så innerligt längtar efter måste vi få ledare med samma integritet som Mose hade. Han var en idealiskt andlig ledare. Han var både saktmodig och ödmjuk. Samtidigt var han en tydlig ledare och en god kommunikatör med Arons hjälp. Han hade förmågan att lyssna in människors behov och han hade en öppen lyssnande kanal mot Herren själv. Trots de oerhörda segrarna i samband med Israels barns uttåg ur Egypten hade Mose bevarat sin ödmjukhet och sin känsliga förmåga att lyssna in tilltal både från människor och från Gud. Denna förmåga bibehöll han till sin död. Dock skall i ärlighetens namn ändå sägas att Mose inte var fullkomlig. Han gjorde misstag därför att han var människa, men det gör honom ändå inte till en sämre ledare. Mose var och är ett stort föredöme för andligt ledarskap i alla tider, även i vårt moderna samhälle.

Trots alla stora under och tecken som Israels barn och Mose varit med om och det faktumet att Mose var unik möter han ändå en dag en man som vågarifrågasätta honom. Denna man är Jetro, Mose svärfar. Han gillar inte vad han ser och säger rätt upp och ner att Mose handlar på fel sätt när han ensam dömer Israel barn. Han borde tillsätta andra hjälpledare för att få en rimlig arbetsbörda och kunna hjälpa folket på bästa sätt menar Jetro. Här skulle lätt jantelagen ha kommit in. Du Jetro. Jag är faktiskt en Guds man. Jag talar med Gud själv ansikte mot ansikte och har lett Israels barn ut ur Egypten. Vem är du som skall tillrättavisa mig? Men så handlar inte Mose. Istället lyssnar han noggrant på sin svärfar och gör som han säger.


En sann apostel når de onådda och förkunnar evangeliet för dem som aldrig hört och startar församlingar på dessa onådda platser, Rom. 15:16-20. En apostlatjänst åtföljs av en ström av starka tecken och under. 2 Kor. 12:12: "Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar." En apostel ställer sig sist i ledet och betalar priset så att andra kan ta emot allt som Herren har för dem, 1 Kor. 4:9-13. Apostlarna var de första som fängslades, torterades och misshandlades. Idag har folk en missuppfattning att en apostel ställer sig över andra och ger order till alla. Detta är helt fel. Problemen i Knutby orsakades bl.a. av ett dominerande ledarskap som kvävde allt fritänkande. Ledarna utövade stark kontroll över medlemmarna. Ofta smyger sig denna ledarskapsfilosofi in i församlingar som kallar sig "fria" eller är obundna av något kyrkosamfund.

Visst behöver vi ett apostoliskt ledarskap, men det skall vara av en biblisk modell. En apostel förkunnar Gud Ord med kärlek, ödmjukhet, med insikt, med frimodighet och med starka under och tecken. Dessa män/ kvinnor har pionjärblicken i ögonen och är stor i Gud men samtidigt liten i sina egna ögon. Sanna apostlar avspeglar Jesus genom sin kärlek, ödmjukhet och styrka. Alla har lika värde inför Gud men alla har inte samma uppgift. Somliga är kallade av Herren att leda Guds folk, men de som är kallade skall bära sina mantlar av smörjelse med ödmjukhet och förkrosselse. Under och tecken säger inget om Herrens tjänare, utan bara visar hur underbar Jesus är. Mirakler bevisar budskapets äkthet, men endast karaktär och Kristuslikhet bevisar budbärarens äkthet. Exempel på apostlar jag själv har upptäckt i Sverige är t.ex. dåvarande Lewi Pethrus, Curt Johansson och Marcus & Hanna Bloom från Trosgnistan respektive Good News To All People. Där finns den ödmjukhet och äkthet som en apostel måste ha. Även en apostel måste kunna ändra sig och ha det ödmjuka och förkrossade hjärtat som Gud älskar. Detta innebär att vara en lyhörd lyssnare både uppåt och gentemot människor som t.ex. Mose gentemot Gud och sin svärfar Jetro.

Alla ledare skall vara tjänare. Uppgiften är inte att dominera utan att med inspiration och iver leda tydligt, varsamt och känsligt. Främst leder man genom undervisning från Bibeln och det egna livets föredöme. Ett bibliskt ledarskap är tydligt i sina värderingar, men alltid lyhörd mot den församling och de församlingsmedlemmar han eller hon leder. Varje församlingsmedlem kan höra Guds röst. Därför är det viktigt med församlingsmöten där man gemensamt söker Guds vilja. Församlingen är dock en teo/demokrati, vilket gör att man inte kan rösta fram mänskliga viljor. Guds Ord skall leda församlingen i allt och ledarskapet skall tillsammans med den Helige Ande utröna och upptäcka Guds vilja i viktiga beslut. Allt handlar till sist om att utrusta församlingen och dess medlemmar till tjänst och frigöra deras individuella kallelseuppgifter. Det är själva syftet med tjänster som herdar, lärare, profeter, evangelister etc. Men om det skulle leda till att medlemmar inte längre kan höra Guds röst enligt ledarskapet bara för att de tillhör det allmänna prästadömet, eller inte har rätt att pröva undervisningen eller de beslut som fattas i församlingen är det illa. Alla delar i Kristi kropp skall ha inflytande. När det gäller ledarskap är det något man förtjänar, genom att bygga upp förtroende på lång sikt. Den Helige Ande är alltid församlingens ledare och Jesus Kristus är församlingens huvud, som Guds levande Ord och som Guds levande uppståndne Son.


Uppdaterad av Hans Andrén, 2015-09-07.


Tillbaka till sidans topp. TOO MAIN INDEX

Tillbaka till undervisningsindex.