Hur Bibeln kom till? - den s.k."Kanonprocessen."
Bibeln - "Guds Ord", genom människor, i historien.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud.
Genom detta är allt gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort. I det var Liv, och livet
var människornas ljus; och ljuset lyser i mörkret och mörkret fattade det icke. En man
uppträdde, sänd av Gud vid namn Johannes. Denne kom till ett vittnesbörd för att vittna om
ljuset, på det all alla skulle tro genom honom. Icke var han ljuset, men han kom för
att vittna om ljuset. Det var det sanna ljuset, vilket upplyser alla människor, då det kommer
i världen." Johannes evangelium (Bibelkommissionens normalupplaga 1903) 1:1-9.
Jesus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Gud Fadern på annat sätt än genom tro på honom, genom tilltro
till Guds försoningsverk på Golgata kors. I Jesus uppenbaras vem Gud är. Han var frestad i allt som
vi, men utan synd. Han är Guds Son och människosonen. Han är prototypen för en ny mänsklighet. Den som tror
på honom och blir född på nytt av vatten och ande, är en ny skapelse. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit.
Denna Jesus skall komma tillbaka på samma sätt som han for upp till himmelen. Han kommer till Oljeberget (Olivberget) i Jerusalem, men då kommer han inte
som ett litet barn utan som Konungarnas Konung och Herrarnas HERRE. Maranata! Kom Herre Jesus!
"Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder
och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och
rustad för alla slags goda gärningar."
Andra Timotheosbrevet kapitel 3:16-17.
"Ty Guds Ord är levande och verksamt. Det är skarpare
än något tveegat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg
och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar."
Hebreerbrevet kapitel 4:12.
"Därför tackar vi också ständigt Gud för att
ni lyssnade till Guds Ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan
som vad det verkligen är: Guds Ord, som också visar sin kraft hos er troende."
Första Thessalonikerbrevet kapitel 2:13.
Ordet "Kanon" betyder ...
... i överförd mening bl.a. "måttstock, rättesnöre". Nya Testamentet (NT i forts.)
innehåller 27 olika böcker. Den nytestamentliga kanonhistoriens uppgift är att bevara frågorna varför, var,
när och hur detta "bibliotek" samlades och fick den omfattning som det nu har haft sedan år 400 e.Kr. I slutet
av den apostoliska tiden ägde den tidiga kyrkan enl. traditionen evangelierna och ett antal apostoliska skrifter.
Kyrkan tvingades i mitten av 100-talet att mer distinkt precisera vad den menade med helig skrift. Under denna
process blev 21 böcker godkända som helig skrift, nämnligen: de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, de Paulinska
breven, 1 Petrus brev, 1 Johannes brev och Uppenbarelseboken vid sidan om Gamla Testamentet (GT i forts.) Den äldsta
kända kanonförteckningen kommer från 100-talets andra hälft, den s.k. Kanon Muratori. I och med utgången av 100-talet
avstannade kanonutvecklingen i den västra delen av kyrkan i 150 år. Hebréerbrevet saknas vid denna tiden i den västliga
traditionen. I den östliga traditionen präglas kanonutvecklingen av en större frihet i jämförelse med den västliga.
Omkring år 200 finner vi hos Klemens Alexandrinus vårt nuvarande NT som helig skrift, med tillägg av några fler skrifter.
Under 300-talets andra hälft blev den östliga 27-bokskanon accepterad i den västliga kyrkan.
Urkyrkans auktoriteter
Urkyrkans uppfattning om GT var att samtliga GT:s författare hade beskrivit vad Gud skulle göra i framtiden genom
Kristus, 2 Petrus 1:20-21. Jesus själv erkände de heliga skrifterna och GT som en självklar auktoritet, Luk. 24:27, 44.
Samtidigt tolkade Jesus om GT:s gudomliga uppenbarelse och förnyade den. Jesus var den högsta auktoriteten för den
urkristna församlingen. Gud hade genom människosonen försonat världen med sig själv. Kristus betydde frälsning, evigt liv
och gudsgemenskap för församlingen. Jesu lärjungar var förenade med den uppståndne genom nattvarden, bönen, ordet och den
Helige Ande som bodde i deras hjärtan. Många judar på Jesu tid trodde att Anden var tagen från Israel alltsedan den siste
gammaltestamentlige profeten, medan den unga kyrkan menade sig leva i den utlovade frälsningstiden, där Anden åter var
verksam. Den urkristna församlingen fick snart uppleva falska läror, vilket gjorde att författaren i 1 Joh. 4:1 skriver
att församlingen måste "pröva andarna". Apostlarnas vilja att föra vidare det glada budskapet "evangeliet" berodde på att
dom själva hade fått en fullmakt från Herren själv att leda och utveckla den urkristna församlingen. Apostlarnas
undervisning var ännu ca 150 e.Kr. visserligen skrifter men jämnställdes inte med GT:s skrifter. I huvudsak var NT:s kanon
fastställd redan omkring år 180 e.Kr., men först år 400 rådde det enighet beträffande omfånget.
Nya Testamentets skrifter börjar samlas
I antiken var det vanligt att man samlade berömda mäns brev. På så sätt samlade församlingarna Paulus brev som
givetvis hade en helt annan auktoritet än ovan nämnda brev. Paulus var ju Jesu Kristi apostel som hade fått uppdraget
att undervisa de hednakristna församlingarna i den kristna trons alla förhållanden. Samlingen omfattade på ett tidigt
stadium tio brev. Paulus brevs auktoritet påpekas i 2 Petr. 3:15. Församlingarna brukade under första delen av 100-talet
ett eller flera av evangelierna. Redan ca 110 e.Kr. visade biskop Ignatius kännedom om Matteus- och Johannesevangelierna och
biskop Papias i Hierapolis omkring 130 e.Kr. om dessa båda och Markusevangeliet. Fortfarande var dock den nedtecknade
evangelietraditionen i regel karakteriserad som minnesord och inte som helig skrift. När apostlageneratioen dör ut blir dock
skrifternas betydelse betydligt större.
Begynnande Kanonbildning 140 - 180 e.Kr.
Två faktorer som påverkade fixeringen av NT:s omfattning vid denna tid är Gnosticismen och Markion. Gnosticismen tog upp
stoff från olika religioner och Markion förkastade GT:s Gud, vilket påskyndade den ansvariga av kyrkans traditioner att noga
undersöka vad som var och icke var kanonisk skrift. En sammanjämkad evangelietext baserad på de fyra evangelierna författas av
Tatianus från Syrien ca 170 e.Kr. De fyra evangeliernas ställning blir allt starkare och ett par decennier senare är de tre
stora teologerna på den tiden Ireneus av Lyon, Tertullianus (Nordafrika) och Klemens av Alexandrinus helt säkra på evangeliernas
kanoncitet. Omkring år 180 finner bibliotekarien L.A. Muratori i Milano en kanonförteckning som skrevs i Rom. Där upptas 4 evangelier,
Apostlagärningarna, 13 Paulusbrev, 1-2 Johannesbreven, Judasbrevet och Uppenbarelseboken. Denna s.k. Muratori nämner också att
all skrift som skall kunna betraktas som helig måste apostoliskt ursprung. Mot slutet av 100-talet har Paulus full kanonisk
auktoritet hos de kända teologerna Ireneus, Tertullianus och Klemens Alexandrinus, liksom i kanon Muratori.
Utveckling i den västerländska kyrkan
Omkring år 200 stod i den västerländska kyrkan vid sidan om GT ett NT på 21 böcker som innehöll; 4 evangelier, Apostlagärningarna,
13 Paulusbrev, 1 Petrus brev, 1 Johannes brev och Uppenbarelseboken. Hebréerbrevet saknas och de fem katolska breven (2 Petrus brev,
2 och 3 Johannes brev, Jakobs brev och Judas brev) Denna kanon blir i stort gällande till mitten av 300-talet.
Utvecklingen i den österländska kyrkan
Kanonutvecklingen i den östliga delen av kyrkan var friare i kanonfrågorna än de mer precisa västerländska teologerna.
Man brukar i större utsträckning de böcker som senare blir de 27 heliga kanoniska böckerna. Uppenbarelseboken får dock svårt
att hävda sin kanocitet vid denna tid. Origenes (död ca 254 e.Kr.), Klemens Alexandrinus efterträdare i Alexandria delar upp
skrifterna i 3 klasser; de erkända, de omtvistade och de falska. Erkända blir enligt Origenes de fyra evangelierna,
Apostlagärningarna, 13 Paulinska brev, 1 Petrus brev, 1 Johannes brev och Uppenbarelseboken totalt 21 böcker. Samman antal
som i den västerländska kanon. Omtvistade är Hebréerbrevet, 2 Petrus brev, 2 och 3 Johannes brev, Jakobs brev och Judas brev.
År 260 ifrågasätts Uppenbarelsebokens äkthet. Men ett halvsekel senare år 303 e.Kr. är i stort sett NT komplett som idag, med undantag
av reservationen mot Uppenbarelseboken. Denna utveckling får sin avslutning genom Athanasius av Alexandrias påskbrev år 367 e.Kr.
Där avgränsar han med bestämdhet det nuvarande NT som kanoniskt. Dock ifrågasätts Uppenbarelsebokens kanoncitet ändra fram till
800 e.Kr.
Utvecklingen i den västerländska kyrkan 350 - 400 e.Kr.
I mitten av 300-talet börjar den sista fasen av kanonutvecklingen i den västerländska kyrkan. Kejsar Konstantin
stärker enhetsmedvetandet i kyrkan genom att göra kristendomen till riksreligion, vilket påverkar utvecklingen av en
enhetlig kanon. Hieronymus kom också att spela en viktig roll för kanonbildningen. Han fick i uppgift av Påven Dámasus
ca. 383 e.Kr. att göra en reviderad latinskt bibelöversättning, Versio Vulgata (Katolska kyrkans bibel). Hieronymus övertog
Athanasius av Alexandrias kanon. Denna omfattning av NT beslutades också av en nordafrikansk synod i Hippo år 393 e.Kr.
Omkring år 400 e.Kr. är NT:s nuvarande kanon i överenstämmelse med den västerländska kyrkan. I början av 400-talet får den
syriska kyrkan sin första bibelöversättning den s.k. Peshítta som innehåller 22 böcker; de fyra evangelierna, Apostlagärningarna,
14 Paulinska brev (inklusive Hebréerbrevet), 1 Petrus brev, 1 Johannes brev och Jakobs brev. Uppenbarelseboken och de fyra
katolska breven saknas. I västsyrien antogs så småningom den grekiska kanon, vår nuvarande kanon på 27 böcker.
Principer för Kanon - bildningen
En av kyrkans stora teologer vid den tid då NT:s kanon fixerades var Augustinus. Han ansåg att det måste finnas med ett
antal kriterier för kanoniskt skrift;
1.) Den skall vara apostolisk.
2.) Skriften måste ha brukats allmänt i kyrkan som
apostolisk.
3.) Skriften skall vara renlärig.
För att en skrift skulle vara apostolisk behövde den inte vara skriven av en apostel, men den skulle ha apostolisk auktoritet.
Den skulle ha stöd i traditionen och vara allmänt brukad i kyrkan som apostolisk. De äldsta kyrkorna med direkt tradition ned
till apostlarna fick var vägledande. De kyrkliga ledarna hade traderat den apostoliska rena läran till varandra, vilket gjorde
att dom lättare kunde upptäcka falska läror som kom i omlopp och vederlägga dom. Det är ingen tvekan om att de heliga skrifterna
som är den kristna kyrkans rättesnöre för tro och liv är inspirerade av Gud. Ingen människa och inte heller kyrkan kan göra en
skrift till en inspirerad bibelbok, om den inte är detta. GT:s kanon förelåg avslutad senast ca. 180 f.Kr., men den kan ha
avslutats långt tidigare. I Jesu tal finns omkring 400 citat ur eller hänsyftningar till GT. Profeterna har i förväg förkunnat
frälsningen i Kristus, Luk. 24:27, 44. Som kristna är vi övertygade om att den Ande som ledde de nytestamentliga författarna
i deras arbete, också ledde den gamla kyrkan, då den samlade de från början spridda evangelierna och apostoliska skrifterna till en
sammanhängande enhet. I huvudsak var NT:s kanon fastställd redan omkring år 180 e.Kr., men först år 400 e.Kr. rådde inte mer några
meningskiljaktigheter om den nytestamentliga skriftsamlingarnas omfång.
Ett försök till sammanfattning av hur Bibeln kom till - den s.k "Kanonprocessen."
Uppdaterad 2023-03-28
Tillbaka till sidans topp.