Ekklesía & Church & Församlingen


 
 

Grekiska ordet ekklesía/ motsvarande Hebreiska ord


Ekklesía är Nya Testamentets ord för församlingen. Ordet är sammansatt av ek (ut från) och klesis (en kallelse). Ekklesía betyder alltså de utkallade, de som är kallade ut från folket. Den som sammankallar är Gud själv.

Ordet ekklesía har en dubbel bakgrund:

Dels är ordet i klassisk grekiska en lagligt sammankallad grekisk stadsförvaltning, som var sammansatt av stadens fria, erkända medborgare. Varje medborgare hade rätt att tala och lägga fram förslag. Stadsförsamlingens makt var obegränsad, med undantag att den var tvungen att anpassa sina beslut efter landets lagar. Den kunde utse och avskeda domare, styra politiken i staden, proklamera krig eller fred, avtala sammankomster och upprätta förbund. Den kunde också utse generaler och andra militära ledare. Den uttog trupper till olika fälttåg och sände iväg dom från staden. Alla möten som stadsförsamlingen hade, började med bön och offrande. Den var en sann demokrati med två slagord och de var jämlikhet och frihet. Ordet ekklesía kom att gälla varje i laga ordning sammankallad församling av medborgare. I grekiskan användes ordet alltså när en offentlig församling blev ihopkallad av en härold, en utropare. Ordet ekklesía syns så gott som uteslutande vara reserverat för dessa politiska samlingar. Endast undantagsvis används ordet om kultiska måltider. Likväl hade ekklesía ett visst religiöst innehåll, eftersom samlingarna öppnades med bön och offer till stadens gudar.

Dels har ordet en hebreisk bakgrund. I Septuaginta (LXX), det grekiska Gamla Testamentet blir ekklesías motsvarighet det hebreiska ordet kahál (att kalla på). Det användes vanligtvis för att kalla samman den israeliska församlingen till gudstjänsterna. I hebreiska mening betyder det, att Gud:s folk har blivit ihopkallade av Gud själv, för att lyssna på och handla för Gud. Orden Kahál och Ekklesía är alltså en kropp av ett folk som har blivit ihopkallade. Ett folk som har blivit utkallade från sina hem för att komma och möta Gud. Det var en kallelse till alla människor, att komma och axla sitt ansvar, att komma tillsammans för att lyssna till Guds röst. Det är intressant att konstatera skillnaden i användandet av ekklesía och det besläktade synagogé, en avledning från synago som betyder att föra tillsammans. Medan ekklesía används restriktivt, brukas synagogé över ett mycket brett fält. Syngagogé används i särskild grad just om kultiska samlingar och offermåltider. I LXX brukas ordet ekklesía ca. 100 gånger.

Gamla Testamentet har två huvudord för församling, kahál och edáh. LXX har i stort sett översatt kahál med ekklesía och edáh med synagogé. Båda dom hebreiska orden kahál och edáh har ibland i LXX översatts med syngagogé, med edáh aldrig översätts med ekklesía, som alltså verkar ha en mer avgränsad mening. Det som skiljer LXX från vanligt grekiskt bruk är att i LXX är ekklesía en mer specifik religiös term, medan synagogé mer är ett uttryck för folkförsamlingar i allmänhet.

När det gäller de två hebreiska orden kan man konstatera att edáh aldrig refererar till något annat folk än Israel. Termen står alltså för förbundsfolket, som en helhet, ett folk som är uppdelat i stammar, släkter och familjer, under sin respektive ledare. I motsättning till detta står kahál först och främst för den israeliska församlingen, som kallas samman till gudstjänsterna. Kahál är det vanligaste ordet för att beteckna Israels folkförsamling som kultförsamling. Båda orden brukas i både religiösa och profana sammanhang, men kahál hör mer till gudstjänsterna än edáh.

Den judaistiska församlingen kände sig uppenbarligen mest släkt med och identifierade sig med det institutionella edáh (översatt synagogé) och kallade sig syngagogé, medan den urskristna församlingen associerade sig med ordet kahál (översatt ekklesía), som var sammankallad till gudstjänst och kallade sig ekklesía.

När det i GT tals om Israels församling, är detta en beteckning för Israel, samlat som kultförsamling, som religiös festförsamling. Det var i den grekiska diasporan som benämningen synagogé blev använt för det hebreiska edáh, som beteckning på denna institution. Termen avser såväl församlingen i synagogan som själva byggnaden. Ordet syngagogé används av de kristna bara på en plats i NT, i Jak. 2:2. Den urkristna församlingen måste medvetet haft viljan att undvika ordet synagogé, dvs. att bli identifierad med den judiska synagogan. Bland judarna på denna tid hade ordet ekklesía nästan gått ur bruk och syngagogé var nästan enarådande.

Det blev det neutrala ekklesía, som alltid tidigare hade varit en världslig politiskt term som fick beteckna den urkristna församlingen. Den nytestamentliga församlingen är alltså en fortsättning av den gamla israeliska församlingen, samtidigt som den distanserar sig från judendomen. Det är ändå intressant att bakom NT:s term ekklesía står både grekisk demokrati och hebreisk teokrati, vilket kan föras samman till en teokratisk demokrati, vilket enligt min mening är den idealiska hållningen för en nytestamentlig församling. Vi beslutar tillsammans, där alla har rätt att ge sin bild av saken, men ytterst är det ändå Gud som måste få det sista ordet. Som man sa bland de första kristna: "vi och den helige Ande har beslutat".


I NT kan ordet ekklesía användas på tre olika sätt:


1. Den kan betyda den universella församlingen, 1 Korinterbrevet 1:2. Denna tanke utvecklas i Efesier- och Kolosserbreven.

2. Den kan betyda en särskild lokal församling, Romarbrevet 16:1.

3. Den kan också betyda en befintlig församling av troende på vilken plats som helst, samlade för att tillbe Gud, Romarbrevet 16:5, 1 Korinterbrevet 16:19.


I 1 Kor. 1:2 ser Paulus på församlingen inte bara som en separat församling, utan som en stor universell församling. Precis som om det var för en romersk medborgare. Varhelst han/ hon befann sig i den då kända världen var personen en del av en stor enhet. Vilken plats en sådan medborgare än kom till var personen automatiskt och utan introduktion, en accepterad medlem i gruppen. Detta stämmer precis med Paulus uppfattning om församlingen. Församlingen är en universell helhet, där varje lokalförsamling utgör en enhet. Det viktigaste är inte att man är medlem i den eller den församlingen, utan att man är medlem i Guds församling.


I NT presenteras församlingen på tre olika sätt:


1. Den är beskriven i mänskliga termer. I en mening är församlingen sammansatt av människor och tillhör människor. Dessa är sedan byggklossar med vilket det församlings-byggnadsverket är byggt. Men samtidigt är det viktigt, att uppmärksamma att ordet församling aldrig används för att beskriva en byggnad. Ordet beskriver alltid en kropp, bestående av män och kvinnor, som har givit sitt hjärta till Gud.

2. Det är betydligt vanligare att församlingen beskrivs i gudomliga termer. Den allmänna beskrivningen är Gud:s församling, Galaterbrevet 1:13. Församlingen tillhör Gud och har tillkommit på grund av honom. Utan Gud:s kärlek hade inte församlingen existerat. Hade inte Gud givit sitt ord till mänskligheten hade vi inte haft något budskap att förmedla.

3. Ibland beskrivs församlingen som Kristi kyrka. Jesus är ju i detta sammanhang huvud över församlingen, dvs. dess självklare och auktoritativa ledare. Församlingen skall leva i enlighet med Jesu sinne, tankar och vilja. Församlingen är Jesu kropp. Det är genom församlingen som Jesus handlar här på jorden. Det måste alltså finnas händer som arbetar för honom och fötter som vill gå hans ärenden och röster som talar för honom. Församlingen för alltså vidare Jesu Kristi liv. Det är viktigt att komma ihåg att på NT:s tid hade församlingen inga byggnader. De kristna möttes i varje hus som hade så stor yta att lokalförsamlingen fick plats. Dessa sammankomster kallades husförsamlingar, Romarbrevet 16:5. Varje hem kunde alltså vara en församling. Jesu är Herre över middagsbordet och nattvardsbordet. Det kommer alltid att vara sant, att dom som ber bäst tillsammans är dom som först har lärt sig att be ensamma.


I Jesu undervisning


I Jesu undervisning nämns inte mycket om församlingen. Bara i Matt. 16:18 och Matt. 18:17 talar Jesus om att bygga sin församling på klippan Petrus, men det är ändå först efter Jesu död, uppståndelse och den helige Andes utgjutande som församlingen kan framstå i full nytestamentlig mening. Jesu Kristi församling - hans kropp är en ny kropp i ett nytt förbund, o oavbruten följd en uppfyllelse i relation till Gamla Testamentets församling. I viss utsträckning finns alltså redan Guds rike på jorden, genom de på Jesus Kristus troende. De är en manifestation av riket, men fortfarande väntar de på de slutliga och fullständiga upprättandet av Guds rike. Här kan man tala om: "redan nu, men ännu inte". I Apostlagärningarna används ordet församling för att beteckna en grupp troende, i lokal mening. Varje liten grupp om minst två eller tre personer kunde benämnas Guds församling.


I Paulus undervisning


Enligt Paulus undervisning kan man få den felaktiga tanken att det bara skulle finnas En församling. Här får vi inte missa Paulus egna uttalande i Romarbrevet 11:1. Har då Gud förskjutit sitt folk - det gamlatestamentliga förbundsfolket? Paulus svara själv: "Visst inte! ". De eskatologiska profetiorna utlovar att leda det israeliska folket, förbundsfolket till dess slutgiltiga och fullkomlig rening. Det skall ske en hjärtats omskärelse, en tillbedjan i sanning, en ny laguppfyllelse genom Anden och en bestående förbundstrohet, Hes. 11:19, 36:27, Jer. 31:31f. I de eskatologiska profetiorna om Israel som Guds församling i ändetiden finns folktanken med. Vid tidens slut skall hela Israel återsamlas och om inte förr realisera sin utkorelse, att vara ett heligt folk bland folken och leda dem in i Messiasförsamlingens välsignelser, Jes. 2:2f, 51:1-5, 66:19f. Detta att hedningarna (alla ickejudiska folkslag) skall få ingång i Israels församling i ändens tid spelar en stor roll i profetian. Det är dessa profetior Paulus anknyter till när han i Romarbrevet 11 talar om att de hednakristna blivit inympade i Israels olivträds saftiga rot.

Guds kallelse har gjort att församlingen har uppstått. Församlingen är nu medlemmar i Guds hushåll, uppbyggt på apostlarnas och profeternas undervisning. Församlingen är ingen mänsklig organisation, utan ett folk utvalt av Gud till att göra goda gärningar.


Vad ÄR en församling?


1. Församlingen är Guds folk, Ef. 2:12, 1 Petr. 2:10.

2.Församlingen är Guds familj och hushåll, Ef. 2:19.

3.Det är Guds plan att församlingen skall bära frukt, Joh. 15:2.

4. Församlingen är Guds tempel, byggt av Gud i Kristus för helighet och tillbedjan, Ef. 2:21.

5. Församlingen är bruden för vilken brudgummen gav sitt eget liv, för att församlingen skulle kunna födas, bli renad och förklarad helig, Ef. 5:25-30.

6. Församlingen är Kristi kropp, fullheten av honom och Kristus är huvudet för kroppen, Ef. 4:15-16, 1 Kor. 12:12-30.


Församlingen ÄR En


Församlingen är En teologisk enhet, grundat i En kropp, Ef. 4:4-6. Den är en oförstörbar enhet, som inga yttre eller inre konflikter kan upphäva eller omstörta. Den är en osynlig andlig enhet. Kyrkan är Kristi kropp, 1 Kor. 12:12. Den är en enhet av lokala församlingar på varje ort kallade till En enhet. Paulus kämpade för denna enhet och samhörighet i 2 Kor. 8:1-15. Det inre livet måste sedan utveckla sig praktiskt, i en villighet, att dela med sig av sitt överflöd till dom som har det sämre.


Församlingen ÄR helig


Kyrkan är ett heligt folk, 1 Petr. 2:9. Den är en gemenskap av helgon, som är helgade, 1 Kor. 1:2. Det är inte bara en formell helgelse. Den är en helighet given till församlingen, genom att syndfulla människor blivit utkallade från sitt sammanhang och blivit renade och helgade till gudomlig tjänst. De kristna är befallda att vara heliga, 1 Tess. 4:3-7. Den kristne måste bli helt och hållet överlämnad åt (till) Gud, Rom. 12:1. Paulus ber i 1 Tess. 5:23 att Gud skall helga sin församling till både ande, själ och kropp. Den helige Ande bistår sin församling i helgelseprocessen, Rom. 8:1ff, Gal. 5:16f, Ef. 5:9 och frigör tjänstegåvorna och tillbedjan i sin invigda coh helgade kropp, Apg. 1:8, 1 Tess. 1:5.


Församlingen ÄR allmännelig


Jesus dog för alla människor, utan undantag. I honom betyder de mänskliga skillnaderna ingenting. I församlingen har det ingen betydelse om vi är greker eller judar, fångar eller fria, man eller kvinna, Kol. 3:11, Gal. 3:28. Församlingen identifierar sig inte med någon speciell grupp, kultur eller struktur. För församlingen skall det inte finnas några mänskliga gränser. På grund av Jesu försoning har alla blivit ett i Kristus.


Församlingen ÄR apostolisk


Apostlarna och profeternas undervisning är grunden för församlingens lära, Ef. 2:20. De var dom första vittnena för Jesus Kristus, Apg. 1:8. Det är genom dom det glada budskapet har sprids. Den sanna församlingen känns igen i sin trohet till det apostoliska vittnesbördet och läran. Den tror, proklamerar och demonstrerar vad den har mottagit, 2 Tim. 2:15, 2 Tess. 2:15. Att vara apostolisk innebär att bevara och hedra den heliga skriften - Bibeln. Där skriften läses och predikas som grund för uppbyggelse, är den högsta norm för tro och praktiskt liv, där finns den apostoliska församlingen, 1 Tim. 3:15. De troende lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud, Kol. 3:3. Vi lever i tro utan att se, 2 Kor. 5:7. Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se, Heb. 11:1.


Ordet till församlingen


Församlingen har ett befriande uppdrag i världen. Församlingen är ingen förening, utan en levande organism med olika inbördes funktioner, 1 Kor. 12, en organism som behöver växa tillsammans för att kunna bli effektiv. Den helige Ande är administratör och utdelar sina gåvor till församlingen. I Apostlagärningarna är fortfarande tillbedjan i församlingen fokuserad till templet i Jerusalem, men även husförsamlingsmöten hålls s.k. bordsgemenskap. Nödvändigheten av regelbundet tjänande och övervakning i församlingen leder till att dom sju diakonerna utväljs. Diakonämbetet har troligtvis sin grund i detta utväljande, Apg. 6:1-6. Alla tolv apostlarna blev utvalda av Gud. Senare fick Mattias ersätta Judas Iskariot, som förrådde Jesus. Även Paulus fick en särskild och direkt kallelse av den uppståndne Jesus. Jakob, Jesu broder blir en känd ledare för församlingen i Jerusalem, Apg. 15:14. Av Gud utvalda äldste kallas biskopar i Apg. 20:28, men observera att inte alla äldste automatiskt är biskopar. Det fanns också profeter och lärare i dom lokala församlingarna, Apg. 13:1 som i vissa fall även tjänstgjorde som resepredikanter.

Jesu lärjungar kom tillsammans första dagen i veckan för att bryta bröd, förmodligen på kvällen. Det är uppenbarligen så att det finns speciella andliga gåvor i äldste- och diakonämbetet liksom för resande apostlar-, profeter och lärartjänster samt i samband med evangelisation, instrukton och förmaning. Biskopar och äldste verkar ha huvudsakligen andliga tjänster medan diakoner är mer delaktiga i praktiska göromål, att hjälpa sjuka, fattiga och behövande, 1 Tim. 5:8-11. Om det finns någon fortsättning på apostlaskapet idag, skall det i så fall troligen finnas bland de människor som strävar efter speciella funktioner inom evangelisation och mission och blir utrustade av den helige Ande. Det ända som kan motsäga ett forsatt apostlaämbete är att apostlarna utvaldes personligt av den fysiskt närvarande Jesus.


Av Hans Andrén, 2004-05-31.

Tillbaka till sidans topp. Till undervisnings-index. TOO MAIN INDEX